Varför känner man ibland att det finns inget skönare än att vara ensam och när man väl blir lämnad ensam kommer fel sorts besök. Alltid nattetid också. Varför tar man inte vara på dom stunder man spenderar med någon så man kan tänka tillbaka på dom när mörkret kommer. Det finns inget värre än att vara ensam när det inte finns någon att umgås med. Alla sover eller så är det för sent, men för mej är det aldrig för sent. Jag gör vad som helst för sällskap, okej, inte precis vad som helst men väldigt mkt iaf. Och då menar jag rätt sorts besök, den andra sorten är aldrig svår att få tag på i mitt fall.